Svenska Cykeldepoten markndsförde sin första s.k. Motorcykel 1913 under namnet Sleipner. (Motor 3 Hk) Det var i stort sett en herrcykel med en förstärkt ram, cykelpedaler med kedjedrift och remdrift till bakhjulet från den lilla motorn som monterats nere i ramen framför pedalstället. På senare modeller kunde man få Armstrongs treväxlade baknav samt frikoppling.

1916
fanns fyra olika modeller, Modell 1. Var lik 1913 års modell behövde inte registreras eftersom den vägde under 50 kg, modellerna 2, 3 och 4 var kraftigare byggda och mer liknande riktiga motorcyklar. De var tyngre och måste registreras som mc.

1919
kom nästa motordrivna cykel ESSE, med en EBE-motor. EBE-ESSE-motorerna var encylindriga fyrtaktare på 2 hk. Cylindervolym 184 och marchfart 30-40 km/tim. Toppfart 60 km/tim. Skattefri, körkortsfri pris komplett 600 kr.

1929
kom Monarks fjärde modell 500cc med topp och sidventilsmotorer från Blackburne som i standardversion hade max 13hk och i sin sportversion lämnade max 22hkr. Sportmodellen kostade 1250 kr.

1930
hade Monark 14 olika typer av motorcyklar i produktion. Mellan 1931-32 sjönk försäljningen av tyngre motorcyklar och Monark inriktade sig på tillverkning av billiga lättviktare.

1932
presenterades en herrvelociped med Sachs 74cc motor av tvåtaktstyp samt en herrvelociped utrustad med en 60 cc ILO- motor som var placerad på pakethållaren och hade en liggande cylinder.

1949
fick Monark 128 cc motorer från J. Benson i Eskilstuna, 118 kubikare från Husqvarna och 125 kubikare från tjeckiska CZ. Fördelen med att inte vara låst av egen motortillverkning gjorde att Monark snabbt kunde byta modeller och 1951-52 var Monark landets största tillverkare av motorcyklar.

Kärt barn har många namn
Monarks motorcyklar har tillverkats under många olika namn beroende på vilken försäljningskanal man använde. Motorcyklar med namnet Monark såldes i Monarkaffärerna medan lanthandlarna kunde sälja samma cykel under namnet Maraton. Hos ICA-handlarna hette cyklarna Vimpeln, Speed. Monarks motorcyklar såldes även med namn som Centrum, Vano, Wici, Stanley, Erlan, Tempus osv.

1950
hade Monark fyra olika lätta motorcykel - modeller i produktion och presenterade en femte modell M 300, som registrerades som tung mc utrustad med en150 cc CZ-motor. Därefter följde M405 med en 4-växlad 175 cc ILO-motor och 1952 kom en 250-modell som enligt fabriken hade allt man kan begära. Styrbroms, stöldlås, instrumentbräda i strålkastaren, uppfällbar bakskärm samt duplexram.

Modell 500
var ankaret i modellutbudet och hade en 250 cc ILO-motor på 11,5 hk. Kunderna skickade tackbrev där de berättade om semesterresor till södra Europa och Afrika utan problem och 1953 besteg två mc-förare Kebnekajse genom att köra Blue Fighters upp till toppen. Inte dåligt av små cyklar som bara hade 150 cc motorer.

1953 van Monark 250-klassen i sex-dagars samt seniorklassen i Novemberkåsan genom sin nye fabriksförare Ove Lundell som körde en Blue Arrow. Resultatet blev att svenska armén köpte en militär version av Blue Arrow som för ändamålet tillverkade två olika modeller.

1954 skulle bli ett ännu större tävlingsår för Monark genom att vinna åtta individuella guldmedaljer av åtta möjliga i internationella Six-Days plus en nionde guldmedalj till fabrikslaget. Världsbäst. En Blue Arrow hade i standardversion 15,1 hk i den 2-cylindriga tvåtaktsmotorn på 250 cc. Vikten var 150 kg med full tank och priset på gatan 2685 kr.

Modellen följdes sedan av Blue Topfighter M89 och M90 innan Monark presenterade Blue Stinget. Monarks svar på Husqvarnas Guldpil. Båda var på 200 cc men vägde fortfarande under 75 kg. Från myndigheternas sida tyckte man emellertid att viktbesparingen gick ut över trafiksäkerheten i form av klena ramar, små bromstrummor och att de var för snabba för 16-åringarna. Man kom därför överens med HVA och Monark om att lägga ner tillverkningen 1958.

Monark satsade på produktion av en ny mc-modell för armén och presenterade armémotorcykel typ 962 under 1961. Det var en cykel med Java 350 cc 2-cylindrif tvåtaktsmotor med en effekt på 20 hkr. Tillverkningen av civila motorcyklar hade under några år upphört, men 1967 började man skissa på en lätt motorcykel med utgångspunkt Från Monark sportmoped där man ökade slagvolymen från 50 till 80 cc.

1970 kom den nya lagen som sa att det var 125 cc istället för vikten 75 kg som gälla beträffande lätta motorcyklar. Monark skaffade sig som vanligt fin reklam genom stora tävlingsframgångar i 125 cc-klasserna och var svensk mästare i motorcross, eller Enduro som det nu kallades, åren 1969-75. Monarkförarna körde nu otrimmade Sachs 1251/6D-gs motorer med gummiupphängda förgasare och en effekt av 19 hk.

I början av 70-talet utvecklade även Monark maskiner tillsammans med schweizaren Rudi Kurth och till Swedish TT 1973 hade man satsat mycken möda och mycket pengar på en ny roadracing maskin i 500-klassen Cykeln var extremt låg och vägde endast 95 kg. Monark sidovagns-roadracing maskin var utrustad med en 3-cylindrig vattenkyld 500 cc 2-takts motorer. Men fiaskot vid Swedish TT gjorde att Rudi Kurth avbröt satsningen på 500-klassen och istället arbetade vidare med nya lätta motorer från Morini. Standardmodellen Hette 125 TS och utvecklade 15 hk vi 7800 varv.

I mitten av 70-talet slutade Monark tillverka motorcyklar och tillverkar idag endast trampcyklar inom MCB-koncernen. Denna koncern bildades 1960 då Monark köpte Nymanbolagen i Uppsala med rätten till varumärkena Cresent och Apollo och 1961 övertog MCB även Husqvarnas cykeltillverkning.